Jag har så fina vänner och familj som tar hand om mig när jag har det svårt. När min livsglädje är på bott och jag bara vill stänga av mina känslor, och aldrig mer sätta på dom. Aldrig mer tänka eller känna efter. 

Mitt huvud har byggt upp en försvarsmekanism. När livet blir alldeles för jobbigt så kopplar jag bort alla känslor, även de glada. Jag känner att dom finns långt där inne nergrävt någonstans och att jag borde vara ledsen, men oavsett hur mycket jag försöker så vill dom inte komma fram och visa sig. Istället går jag runt som en zombie och låtsas som ingenting.

Men mina kära hjälper mig att förstå att det är ok att vara ledsen och må dåligt, och att man inte måste eller bör hålla inne känslorna. Att man får gråta. Och när jag mår dåligt så finns dom där för mig och stöttar mig och får mig på bättre humör, om jag bara vill.

Livet blir enklare när man vågar visa att man mår dåligt. Tydligen. Jag måste bara lära mig att göra det med. Innan det gått så långt att jag inte ens känner något längre.